Stina

Jag stressar, jag vet, men det känns som att de tär nödvändigt.
Vad som också är nödvändigt för mig är att hålla igång. Att träna.
Jag har inte sattit min fot innanför ATS dörrar sedan förra torsdagen! EN hel vecka!
Jag vet inte om ni förstår mig, men jag har nästan panik för det.
Så illa är det. Att bara vara hemma och plugga och vara i skolan. Det är nästintill outhärdligt.
Jag inbillar mig att jag känner hur jag blir svagare och hur fettet hopar sig. En känsla jag verkligen avskyr.
Så jobbigt är det att inte träna på en hel vecka.
Dessutom gjorde inte min vadinflammation saken bättre heller.
Jag tjatar ofta om träning, och lika ofta tänker jag på hur jag vill se ut till sommaren, men jag vet att som jag äter och tränar nu, så kommer den där platta magen och de slanka armarna och benen inte finnas på mig till dess.
Jag måste sätta igång med konditionsträningen.
Jag kan inte påstå att jag är fet, men enligt mig själv hade jag gärna fått tappa något kg i fett.
Det svåra är att tappa fett samtidigt som man blir starkare. Ett riktigt dilemma för mig.
Vad är jag kapabel till? Vad orkar jag med till sommaren? Det vill jag veta.

Nej, nu väntar det centrala nervsystemet.
Hejs.