Stina

Ge mig din kropp!
Rätt smink, rätt kläder, rätt hår, fel kropp?

Du ser dig i spegeln som du och dina vänner speglar er i, fixar er fina inför kvällens händelser.
Allt är så bra, alla är så snygga ikväll, alla utom du, för du har den där bulliga magen som verkar synas allt mer för var gång du tänker på den, ”jag är så tjock, Gud vad jag hade velat ha hennes kropp”, ja, jag kan läsa dina tankar.

”Är det värt att sätta fingrarna i halsen och stjäla tillbaka näringen som din kropp behöver? Att skada sig själv för att nå det perfekta utseendet...”

Utseende-fixeringen växer, den hinner ikapp de flesta av oss och klänger sig fast. Släpper inte taget förrän man tar sig i kragen och växer upp lite grann. Det är inte så lätt som det låter när jag skriver det, och många som fastnar i fixeringskletet tar sig aldrig loss utan försvinner in i det helt.
Överallt träffar man på denna besattheten av att se så bra ut som möjligt, men vem bestämmer vad som är vackrast av allt? Det är individuellt, och det är också våra tycken och tankar om allt. Något som många glömmer.

Nutidens ideal och dåtidens ideal stämmer inte alls med varandra. Förr, längesedan, långt innan Nicole Richie eller David Beckham ens var födda skulle man vara stor som tjej och kille. Ju mer hull man hade på kroppen ju mer pengar hade man.
Jag skulle vilja säga att popularitet och respekt på den tiden handlade om vems rumpa som var störts. Nu, på 2000-talet ska man vara så smal som möjligt, om man är tjej. Om man är smal så är man snygg, man är het och den som blir populär.
Kill-idealet är jag inte så bekantad med, då jag är tjej, men jag har ju ögon att se med och öron att höra med.
Det jag märker är att killar ska vara vältränade, långa och, vad de tror sig vara viktigast; ha stor balle.

Att på skoj kalla varandra för ”tjockis”, ”ful”, ”cp”, eller säga elaka saker som ”vad dålig du är”, ”hora” och ja, du kan säkert själv komma på minst femtio olika saker att säga, är inte alltid så harmlöst som man menar det. Även om man säger ”jag skojade bara”, efteråt så kan det svida, ord kan ge riktiga tankeställare. Sinnet hos oss är mer lättpåverkat än vad vi tror.

Överallt ifrån tar vi in intryck om hur vi ska se ut och vad som är snyggt och inte. TV, internet, tidningar och folk omkring oss påverkar hur vi ser på saker och ting, däribland oss själva.

Självkritik är för det mesta negativ. Vi behöver börja bete oss snällare med oss själva, och börja tro på oss själva Måste vi underkasta oss för alla andra, för det är det vi gör när vi tänker ”hon är så mycket snyggare och bättre än vad jag är”.

Jag är inte ensam om att uppmärksamma det här problemet. Överallt kan man läsa om precis samma sak som jag skriver om, men det känns ändå viktigt att få ut mina tankar om det här. Utseende-fixeringen kommer ta död på oss, det håller redan på.

Många, nu skriver jag om oss tjejer, kan inte gå utanför huset utan smink, och det är ju rent ut sagt skithemskt!

Om du är en av dem, du som läser, vill jag säga dig en sak. Man kommer ingenstans i livet genom smink och söta leenden. Inte om du vill lyckas på riktigt, då är det bara att vara sig själv som gäller. Det är ingen som bryr sig om du inte har smink jämt, och faktum är att killar inte vill ha sin flickvän topp-tipp-trim-fixad hela tiden, alla dagar i veckan. Om de älskar oss, så är det inte viktigt att se ut som en prinsessa varje gång du träffar honom.
Jag blir ledsen när jag tänker på vad som händer med människor. Hur hjärntvättade och blinda vi har blivit. Är det verkligen värt att svälta sig själv för att nå en viss storlek på jeansen? Är det värt att sätta fingrarna i halsen och stjäla tillbaka näringen som din kropp behöver? Att skada sig själv för att nå det perfekta utseendet, det är hur sjukt som helst...

Jag ska inte komma här och säga att jag inte är en av alla som aldrig är missnöjd med mig själv, för då ljuger jag värre än Pinoccio, och det vill jag inte. Jag erkänner att mitt sinne också har svaga dagar och att jag tittat lite extra på de andra tjejerna och tänkt att just så vill jag se ut, men det finns folk som blir sjuka av nutidens idealjakt.
Jag tror knappast att det är något som är nytt för någon av er som läser, så jag skippar föredraget om anorexia, bulimi och allt det där. Visst är det lätt att tro att det är så man ska göra? Att man ska gå på diet och aldrig äta onyttigt. Det verkar som att någon där ute vill att vi ska börja tro att det är just så man ska leva, eftersom man inte kan slå upp en tidning utan att se annonser om bantningsmetoder, och då det säljs dietpaket i nästan alla vanliga mataffärer. En bild säger mer än tusen ord har man ju hört förr. En bild på en modell säger ”snyggt, vackert, bra livsstil”, men den kan också säga ”fingrar i halsen”, ”svält”, ”utseende-fixering”.
Vi blir så lurade av samhället och av oss själva att det är lite läskigt faktiskt.

För ett tag sedan läste jag i en tjejs blogg, en tjej som jag vet är vältränad och ja, har ideal utseendet. Hon hade fått magsjuka, och som de flesta vet är magsjuka inget vidare mysigt att ha och man vill slippa undan det.
Jag läste att hon gått ner tre-fyra kilo på en vecka. Men det som gjorde mig förvånad var kommentaren till det inlägget, det var en tjej som skrivit något i stil med ”åh, kan du inte smitta mig med magsjuka också?”
Om man ser på en sjuka som gör att man inte kan äta utan att spy upp maten igen som något fantastiskt då har man något fel uppe i knoppen, och inte på kroppen.
Att vara avundsjuk på att spy upp mat och gå ner i vikt på så sätt är samma sak som att be om att ha bulimi. Hur sjukt är inte det? Jag hoppas världen ändras, jag hoppas att folk kan öppna ögonen och se hur sjuk och infekterad utseende-fixeringen är!
Om man frågar mig, så vill jag konstatera att det har blivit lite av en trend att gå på diet, lite av en trend att tänka fuckade tankar om sig själv och sitt utseende. Varför, vill jag gärna ha svar på.

Jag har inte nämnt nästan något om killar och era problem. Det är inte så att jag inte tror att ni känner som oss tjejer, att ni inte jämför er med varandra. Det är det att jag inte vet mycket om att tänka som en kille, det är ju lite svårt när man har bröst, ljus röst och kan pressa ut ungar, ja när man är tjej helt enkelt.
Sorry grabbar, ni får skriva en egen krönika, eller nöja er med det jag skrivit.

Jag skriver om hur tankarna om vad som är vackert, har blivit förstörda och smutsiga, och jag hoppas att fler ser det...

/Stina Larsson, SP07A