Stina

Ja så har det då hänt.
Jag har brytit lårbenet.
Fifasiken så ont har jag aldrig haft och så jäkla onödigt det var egentligen...
For på Dundret med Jesper och Martin på söndagen, hann väl åka sisådär tre åk innan det hände.
Det var helt underbart i backen även om det blåste så pass att de inte hade öppet till toppen.
Skulle åka över från främja till nedre fjällbranten över liftspåret.
Jesper och Martin före mig, jag efter. Person släpper lift som snärtar rätt i huvudet på mig. Jag tappar balansen och kör in i en stor tall. Krack! Benet av och jag fattar ingenting. Låg där i snön med ringande huvud och flimmer i ögonen.
Jag kände först inte smärtan. Såg folk stå en bit bort och TITTA PÅ. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna längre på grund av smärtan och jag hör en man kring 50 fråga hur det gått med mig. Jag sa att det gått dåligt och att jag hade ont.
Efter det minns jag att den verkliga smärtan satte igång för jag försökte räta på benet som låg helt fel och var vridet.
Jesper kom nu farande tillbaka då han fattat att något måste ha hänt eftersom jag inte kom med han och Martin.
haha, jag tyckte han såg ut som en riddare när jag såg honom komma genom mitt flimmer.
Han pratade lugnt med mig och sa att han älskade mig och satte tillbaka min mössa medan den femtio åriga mannen ringde efter hjälp.
Skotern kom och jag fick åka ner, jag minns att jag hyperventilerade och inte såg speciellt mycket när jag låg i pulkan bakom skotern. Killen som jobbade och åkte med mig i pulkan försökte prata med mig men det var inte lätt att svara med snörök i ansiktet och smärtan i benet.
Jag minns inte hur jag kom in i ambulansen, men väl där inne fick jag lustgas och smärtan släppte lite. Jag minns att jag frös jättemycket om fingrarna och jag höll ambulanstjejen i handen. Jesper åkte hem med Martin och lämnade skidorna och böt till vanliga skor innan de kom till akuten de också...
Jag kommer ihåg att jag pratat om Cypern med hon i ambulansen och sagt något i stil med "fan nu kan jag inte träna nästa vecka". hahah X)
Jag grät mängder också, det var inget jag kunde hindra. Inne på akuten var de tvungna att klippa upp mina täckisar och underställ och det sista jag minns innan opperationen är att jag frågat läkaren vad han hette och sagt vad jag hette. Jag frågade också om Jesper satt och väntade, och det gjorde han tydligen då.
           Efter opperationen var jag jättetrött. Jag låg på uppvakningen när Jesper, hans pappa och min mamma kom. Jag var ganska borta och kommer bara ihåg lite från den kvällen. Som att pappa och jeppe rullade min säng till röntgen, att jag fick komma till barnavdelningen och att mamma for hem så jag blev ensam med jesper. Han hjälpte mig till toan och det var jätteläskigt.Jag har fått två titanspikar in i benmärgen så att benet ska hållas ihop och växa tillbaka som det ska, men det lämnades en liten glipa mellan, som det är meningen att jag ska "gå igen" så ibland när jag går eller rör på benet knakar och krasar det. HÖGT.

Mamma sov hos mig, och Jesper låg bredvid mig tills jag hade somnat. På morgonen när jag vaknat mådde jag jättedåligt och hade så ont att jag behövde morfin. De var tvungen att tippa hela min säng så jag skulle få blod i huvudet. Jag hade tydligen varit likblek med blå läppar...

Under tiden på lassa har jag fått massor med alvedon, voltaren, rätt mycket morfin och någon slags blodförtunnande spruta i magen varje kväll... Alvedon och voltaren ska jag ta tre gånger om dagen och spruta varje kväll.
Nu är jag hemma med kryckor.
Fy satan så jobbigt det är med brutet lårben. Jag känner mig så handikappad så det inte finns! Världens krympling...
Jag kommer bli jättesvag, tjock och ligga jättelångt bak i alla ämnen i skolan efter det här...hoj.

jaja nu är det ju lite bättre i alla fall.
Hejs.

Bild från när jag och Jeppe ligger och degar...haha jag är medveten om hur jag ser ut, men jag ÄR sliten.